Nöjd med livet

Med en stundande 30års dag har jag funderat mer än vanligt den senaste tiden.
VAD har jag egentligen gjort med mitt liv? Egentligen ingenting alls. När jag var yngre, cirka 15-16 hade jag en helt annan plan för min framtid. Jag ville ha barn innan jag var 20 (haha), jobba som författare och bara leva livet. Sen när jag blev något år äldre ändrades det, då skulle första barnet komma innan jag var 25, jag skulle jobba som fotograf eller journalist. 
25 närmade sig, kom och flög förbi. Jag hade inte gjort eller blivit något av det jag bestämt mig för innan. Och planen hade väl hunnit ändrats ungefär tiotusen gånger.
 
Nu sitter jag här, 29 år och 357 dagar gammal, och har inte gjort något alls. MEN, vad fan gör det?! Jag är jäkligt nöjd med hur allting utvecklats ändå! Visst, jag kan känna mig besviken på att jag inte blivit något, att jag inte har en utbildning att ha som grund. Men jag har fått erfarenheter som är ovärderliga ändå.
Jag har hittat mannen i mitt liv, jag har mina hundar, min familj, mina vänner. Och det är allt jag behöver just nu. Framtiden finns fortfarande kvar, och jag har åtminstone min plan.
Jag måste verkligen träna på, och lära mig att det är okej, att jag faktiskt kan släppa lite på kraven på mig själv. Var sak har sin tid, och min tid kommer! En vacker dag står jag där med min utbildning, med jobbet jag vill ha.
 
Jag har haft sån jäkla tur mitt i allt kaos som mötte mannen i mitt liv, han den där som gör allting så mycket lättare. Som ger mig så mycket kärlek, trygghet och stöd. Han som står ut med mig i alla mina upp och nergångar. Han som tar emot mig när det känns som att hela min värld rasar samman.
Jag är så jävla NÖJD med allting just nu, för första gången i mitt liv kan jag faktiskt säga att jag på riktigt är lycklig.
 
Personligt | | Kommentera |

Mardrömmar

En av mina största rädslor är att bli övergiven, lämnad ensam. Att alla i min närhet ska försvinna från min sida. Så har det alltid varit, så länge jag kan minnas. För min del kan den känslan, den rädslan, ibland bli fruktansvärt överdriven. Har jag en av mina sämre dagar kan jag bli helt övertygad om att Calle kommer lämna mig, att han inte orkar med mig. För vem orkar med någon som mig?
Jag vet inte vart mina jävla mardrömmar kommer ifrån. Jag har varit förskonad från sådana drömmar så många år, men nu dom senaste månaderna händer det med jämna mellanrum. Att behöva vakna upp i panik, antingen gråtandes eller med gråten i halsen, när allting känns så fruktansvärt verkligt.
 
Jag vaknade runt femtiden imorse i ren panik efter att jag drömt en mardröm om att Calle faktiskt lämnade mig. Jag gjorde allt jag kunde för att få honom att ändra sig men ingenting funkade. Jag grät, jag skrek, jag hade så ont i hjärtat. Medans han bara stod där helt iskall, han hade verkligen bestämt sig. Jag vaknade till och la mig så nära honom jag bara kunde, höll om honom för att försäkra mig om att han verkligen var kvar.
 
Efter att han klivit upp och åkt iväg till jobbet så lyckades jag såklart somna om, och drömmen startade om. Han lämnade mig igen, han sa rakt ut i mitt ansikte att han inte älskade mig längre. Sen fortsatte hela konversationen via sms. Jag hade massor med folk runtomkring mig medans jag i ren panik och desperation försökte övertala honom att inte lämna mig återigen. Men ingenting.. noll reaktion. Helt iskall, han skulle minsann spela CS och hade inte tid med mig. Jag skrev flera sms, försökte göra allt jag kunde för att han skulle ändra sig. Berättade att han minsann sa igår att han älskar mig mest av allt, varpå han svarar "det var bara ett quote, någon jag bara sa för att det var så". Men inte längre.
 
Mardrömmar kan verkligen förstöra en hel dag för mig, mest för att jag ältar allting. Jag försöker analysera vad det betyder, varför jag drömde så. Just efter dom här drömmarna är det mest "kommer han lämna mig nu? drömde jag något som verkligen kommer att hända?"
Det är nog min värsta mardröm just nu, att jag förlorar det som betyder allra mest för mig. Att jag förlorar min trygghet, min kärlek, min bästa vän.
Personligt | borderline, bpd, emotionellt instabil personlighetsstörning, psykisk ohälsa | | Kommentera |

BPD

Borderline.. emotionellt instabil personlighetsstörning.
Jag har nog alltid skämts för att jag varit "annorlunda" mot dom flesta jag haft i mitt liv. Att jag aldrig reagerat som andra, känt som andra. Att sen jag var liten alltid fått höra "du blir alltid så sur".
JA, jag blir väldigt lätt sur, eller ledsen, eller sårad. Jag tar det mesta personligt, eller som kritik trots att det kanske inte är menat på det viset. Men tänk dig själv att leva med känslorna på utsidan, att inte kunna kontrollera sin ilska, någon känsla överhuvudtaget. 
Men det värsta är ändå att folk alltid tagit för givet att jag blir sur, som om jag inte bär på någon annan känsla. Ja, jag har varit utåtagerande, jag kan VERKA sur trots att jag är fruktansvärt ledsen/sårad. Men det har alltid varit min försvarsmekanism. 
 
Att få en diagnos när man är 29 år känns pinsamt. Nej, rättelse, KÄNDES pinsamt. Jag tänker inte skämmas för det mer. Jag har inte valt det här själv, jag bara är såhär. Psykvården i Sverige är ju trots allt under all kritik med tanke på att jag faktiskt haft diagnosen på papper i FLERA år utan att jag vetat om det. Och det är något som faktiskt gjort mig fruktansvärt arg!
Jag har varit arg för det i snart ett års tid, och ledsen. Och så sjukt besviken. Jag har haft svårt att hantera hela situationen, visst är det skönt som fan att äntligen veta vad som är "fel" på mig. Men att det skulle ta så lång tid. Jag hade ju kunnat må så mycket bättre för flera år sen, mitt liv hade kunnat vara helt annorlunda idag. Men, det är väl bara gilla läget. Jag gör ju åtminstone något åt saken i dagsläget.
 
Nu går jag äntligen hos en psykolog som faktiskt gör skillnad. Jag får lära mig saker jag aldrig kunnat förr, jag får verktyg för att hantera min diagnos, min vardag och framförallt mina känslor.
Jag har påbörjat DBT-terapi, färdighetsträning, en gång i veckan som ska ge mig ännu mer kunskap och redskap för att förhoppningsvis få ordning på livet. Det kommer ta tid, och kommer vara tufft. Men jag ska klara det. Även om det känns som att jag bara vill lägga mig ner och ge upp många dagar, men jag tänker kämpa. Har jag kommit såhär långt tänker jag inte ge upp nu. Och jag tänker framförallt sluta skämmas!
Personligt | borderline, bpd, psykisk ohälsa | | Kommentera |
Upp