"Man ska inte döma andra"

Att leva med en psykisk sjukdom innebär en hel del dömande från andra människor. Det är ju sjukdomar som inte syns, som det inte pratas lika öppet om.
Folk tycker sig ha all rätt i världen att slänga ur sig kommentarer som "h*n är bara lat, det är bara göra det, hur svårt kan det vara, så illa kan det inte vara".
En psykisk sjukdom är knappast något man väljer själv.
Det handlar väldigt sällan om lathet, utan rädsla. En så jävla extrem rädsla för att misslyckas, för att aldrig känna sig tillräcklig, för att bli utstirrad, för att göra bort sig. Listan kan göras lång. Tänk dig själv att stå innanför ytterdörren med panik, ett hjärta som bankar så hårt och snabbt så man tror att man ska dö, att bli så svettig och skakig så benen knappt håller en uppe. Och då handlar det bara om att gå till affären och köpa en liter mjölk. Till exempel.
SÅ levde jag i flera års tid. Varenda gång jag skulle gå utanför dörren nykter. Med tiden har det blivit bättre, jag har visserligen fortfarande stora problem med att gå till affären själv. Men jag kan gå utanför dörren utan att få panik.
Jag har väldigt mycket att jobba på i framtiden, men det kommer. Babysteps. 
 
Det är så lustigt att folk som dömt en innan ändrar åsikt helt och hållet när dom själva drabbas. Då ska man minsann inte döma någon, för psykisk ohälsa är inget att skoja om. Det är på riktigt. 
Det är så lätt att döma folk när man inte känner dom, självklart. Vi är alla dömande på ett sätt eller annat. "Ful tröja, konstiga skor, ful näsa". Alla gillar ju olika, men att hoppa på någons personlighet, utan att veta vad personen gått/går igenom.. nä! 
Det är lätt att sitta på sina höga hästar och döma tills man själv drabbas.
 
 

Kommentera här: