Borderline.. emotionellt instabil personlighetsstörning.

Jag har nog alltid skämts för att jag varit "annorlunda" mot dom flesta jag haft i mitt liv. Att jag aldrig reagerat som andra, känt som andra. Att sen jag var liten alltid fått höra "du blir alltid så sur".

JA, jag blir väldigt lätt sur, eller ledsen, eller sårad. Jag tar det mesta personligt, eller som kritik trots att det kanske inte är menat på det viset. Men tänk dig själv att leva med känslorna på utsidan, att inte kunna kontrollera sin ilska, någon känsla överhuvudtaget. 
Men det värsta är ändå att folk alltid tagit för givet att jag blir sur, som om jag inte bär på någon annan känsla. Ja, jag har varit utåtagerande, jag kan VERKA sur trots att jag är fruktansvärt ledsen/sårad. Men det har alltid varit min försvarsmekanism. 

 

Att få en diagnos när man är 29 år känns pinsamt. Nej, rättelse, KÄNDES pinsamt. Jag tänker inte skämmas för det mer. Jag har inte valt det här själv, jag bara är såhär. Psykvården i Sverige är ju trots allt under all kritik med tanke på att jag faktiskt haft diagnosen på papper i FLERA år utan att jag vetat om det. Och det är något som faktiskt gjort mig fruktansvärt arg!

Jag har varit arg för det i snart ett års tid, och ledsen. Och så sjukt besviken. Jag har haft svårt att hantera hela situationen, visst är det skönt som fan att äntligen veta vad som är "fel" på mig. Men att det skulle ta så lång tid. Jag hade ju kunnat må så mycket bättre för flera år sen, mitt liv hade kunnat vara helt annorlunda idag. Men, det är väl bara gilla läget. Jag gör ju åtminstone något åt saken i dagsläget.

 

Nu går jag äntligen hos en psykolog som faktiskt gör skillnad. Jag får lära mig saker jag aldrig kunnat förr, jag får verktyg för att hantera min diagnos, min vardag och framförallt mina känslor.

Jag har påbörjat DBT-terapi, färdighetsträning, en gång i veckan som ska ge mig ännu mer kunskap och redskap för att förhoppningsvis få ordning på livet. Det kommer ta tid, och kommer vara tufft. Men jag ska klara det. Även om det känns som att jag bara vill lägga mig ner och ge upp många dagar, men jag tänker kämpa. Har jag kommit såhär långt tänker jag inte ge upp nu. Och jag tänker framförallt sluta skämmas!